Anslag.

Edward Hopper är ett säkert kort, det har flera bokförlag upptäckt. Hellre än att anlita en illustratör som kanske inte träffar rätt ton för den roman de tänker ge ut väljer de någon av Hoppers många målningar som omslag. Då förstår läsaren direkt vilken stämning boken vill förmedla. Nämligen den som antydes i baksidestexten till en novellsamling av norrmannen Frode Grytten ( f. 1960 ): ” Edward Hopper, konstnär som levde i New York 1882 – 1967, känd för sina samtidsskildringar av ensamhet och stumma relationer”. Att han nämnes där beror på att Grytten låter sina tio noveller utgå från lika många av Hoppers bilder.

Det är ett alltid lika verkningsfullt pedagogiskt grepp att låta nybörjare på skrivarkurser associera utifrån en bild. Och då är Hopper ett tryggt val eftersom han redan lagt ut lämpliga handlingstrådar. Det är bara att räta ut dem eller trassla till dem.

Grytten drar oftast inte på det förväntade sättet i trådarna. Paret i ” Rum i New York ” är ensamma i sig själva, som vi alla, men deras relation inte stummare än att ett häftigt gräl direkt utbryter när hon stör mannens tidningsläsning med sitt pianoklinkande. Men det finns i alla fall en en kärlek mellan dem som håller trots alla slitningar. Kvinnorumpan som i en annan novell skymtar genom ett ” Nattfönster” bredvid en fladdrande gardin är inte främmande för betraktaren. Det är hans fru. Varför står han då i ett hus mittemot och ser på henne? Och när Grytten tar sig an en av Hoppers mest kända bilder, ” En kvinna i solen “, har han hur fria händer som helst, för det den rökande nakna kvinnan ser finns inte i rummet.

Gryttens bok är formgiven som en pappbox där novellerna är lösa häften. Därmed får den tio olika titlar och man väljer själv vilken Hopperbild som ska ligga främst och titta ut ur boxen. När jag råkade hitta samlingen på ett antikvariat, visste jag genast med vilka ord jag ville inleda den här betraktelsen och sedan föll resten på plats av sig självt. Ett anslag blir, för att tala militärt, en riktkarl som hela truppen av iakttagelser och funderingar måste gruppera sig efter. Rättning i ledet mot temat anslag ! Jag anser att den första meningen ska vara ett påstående, gärna tvärsäkert, och så får frågorna och tveksamheterna komma senare. Men det gäller väl bara dessa kortare texter som Gryttens. Är det en roman får man tänka på ett annat sätt.

Man bör i alla fall inte börja med att lova mer än man kan hålla. Geväret som hänger på väggen i första akten av en pjäs måste användas i den sista, brukar man ju säga. Jag tror inte att skjutvapen förekommer någonstans i Hoppers sobra interiörer. Det skulle vara helt otänkbart, vilket säger något om det som på gott och ont är hans begränsning. Orörligheten är hans främsta kännetecken. Han skulle nog kunna integrera offret på ett snyggt sätt i sina kompositioner men när skottet avlossas är han inte där. Jag undrar om en lust att ställa till oordning i Hoppers kontrollerade värld fanns med när Frode Grytten bestämde sig för sitt novellprojekt.

En ljum sommarkväll i New York sitter alltså en kvinna och en man i ett rum, var och en upptagen av sitt. Med sitt pekfinger slår hon an en ton på en av pianots tangenter, spröd så att den inte stör eller ett hamrande som får karln att tappa tidningen i förskräckelse. Den tonen bestämmer vad som sedan ska ske.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |