Amuletten.

Dagny Juel föddes i Kongsvinger i Norge 1867. När hon på 1890-talet flyttade till Berlin för att förkovra sig som dramatiker och pianist kom hon att ingå i konstnärskretsen på krogen Zum Schwarzen Ferkel. Att vara kvinna där innebar att hålla tillbaka sina egna konstnärliga ambitioner och nöja sig med kärlekshistorier med de manliga kollegorna. Därför har hon blivit känd för eftervärlden huvudsakligen för sina förbindelser med August Strindberg, landsmannen och ungdomsvännen Edvard Munch samt den polske författaren Stanislaw Przybyszewski som hon gifte sig och fick barn med. Hon han ändå skriva etthalvdusdin pjäser och ett ental dikter.n

Strindberg tog avstånd från Dagny och kallade henne Aspasia efter en hetär i antikens Grekland. Inte så smickrande eftersom hetärerna var ett slags prostituerade som förekom i männens sällskapsliv. Men det var väl så han såg henne.

Den kroniskt otrogne Przybyszewski var nog inte lätt att leva med och Dagny hade också affärer vid sidan av. 1901 tog hon in på Grand Hotel i Tiblisi i Georgien med en ung älskare som sköt henne och sedan sig själv. Tre dagar innan hon skulle fyllt 34 år.

När jag illustrerade praktverket ” Dödsmässa ” om Przybyszewski och denna betydelsefulla epok fick Dagny Juel pryda omslaget med ett uppochnervänt pentagram som en amulett om halsen. Detta som en symbol för de ockulta tankar som hennes man intresserade sig för.

Att jag tar upp det här nu beror på att även jag fått en amulett att bära. Det är den jag lagt ovanpå Danys porträtt. Anledningen till jag att i fortsättningen alltid bör bära denna bricka om halsen är ett just konstaterat hjärtflimmer, mitt hjärta beter sig helt oregelbundet. Så om jag råkar ut för en olycka kan den som rusar till hjälp genast se att jag tar blodförtunnande medicin. Läkaren jag var klok nog att uppsöka betonade, med ett inslag av yrkesstolthet, att nu räddade hon minsann livet på mig. Även om jag kände till min ärftliga belastning hade jag obekymrat levt vid gränsen till stroke och hjärtinfarkt. Nu får jag jämka lite på min självbild, leva med ett fladdrande hjärta och tänka att mitt lilla smycke skyddar mig.

Det är förstås både långsökt och pretentiöst att associera till Dagny Juels öde, men jag anser att man bör utnyttja alla tillfällen att sätta in sin skenbart obetydliga person i större kulturhistoriska sammanhang.

Ingen amulett skyddade dock Dagny Juel.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *