Absint

Min svärmor Barbro reste till Prag. Det överraskade i varje fall mig att hon bokade in sig på en sällskapsresa dit. Inte för att jag trodde hon skulle dra sig för att ta ett sådant språng, hon var en vital och oförvägen äldre kvinna. Men jag hade aldrig tänkt mig henne utanför Jämtland. Med rosiga kinder kastade hon sig på sparkstötting utför backarna i sitt Nälden eller körde skickligt sin bil till Krokom eller Östersund. Hon var praktisk och egensinnig för att inte säga envis, kunde handskas med siffror och räkenskaper och av henne har jag lärt att det mesta går att hyfsa till med häftmassa.

Nu befann hon sig alltså i Prag och envisades med att vilja ge sig ut på stan på alldeles egen hand. Det oroade reseledaren som kanske trodde att en så liten, nätt dam lättare skulle gå förlorad i de mörka gotiska kvarteren. Men hon klarade sig välbehållen hem. Några ting hade hon köpt med sig, däribland överraskande nog en flaska absint till oss.

Nu är hon och även hennes dotter Chris, min hustru, borta sedan några år och absinten blev stående oöppnad i ett skåp. Jag hade glömt bort den ända tills häromdagen då ett praktfullt bokverk jag är delaktig i äntligen fullbordades. Dess ämne är den dekadenta epoken i slutet av artonhundratalet då absint var drycken på modet i bohemiska kretsar. Lämpligaste sättet att fira boken vore ett glas absint, tänkte jag och hämtade fram den vackert gröna drycken och ett snapsglas. Den borde förstås drickas på samma sätt som sin svenska tvilling bäsk, båda är ju gjorda på malört.

Så var alltså allt tillrättalagt för den första klunken. Men dit kom jag aldrig. Något mer än ett försiktigt litet smuttande var inte möjligt. En klunk skulle förmodligen spränga sönder mina inre organ, trodde jag och började spekulera i om den kanske borde spädas ut. Det är inte tanken menade experten på Systembolaget som konsulterades dagen därpå. Jag fick också veta att drycken var sextiofemprocentig och inte längre såldes hos dem.

Detta ökade ytterligare min beundran för Strindberg, Munch och de andra som söp absint på krogen Zum Schwartzen Ferkel i Berlin på artonhundranittiotalet. Jäkla karlar som inte bara smuttade utan drack detta eldvatten, och det gjorde tydligen även deras kvinnor ! Och mest aktning åt Alfred Jarry, patafysikens anfader och skapare av den absurdistiska pjäsen Kung Ubu, ett original som levde i en ostädad lägenhet där han med revolver sköt spindlarna men sparade näten. Revolvern hade han med sig när han rände runt på Paris krogar och drack absint, outspädd eftersom han menade att absinten var ren men vatten smutsigt.

Lite vatten har ändå fått förorena absinten emellanåt eftersom ett klassiskt sätt att anrätta den är att lägga en sockerbit i en speciellt utformad tesked och och sen låta vattnet droppa genom sockret ner i drycken.

Det är alltså med mycket kulturhistoria i ryggen som jag nu sitter framför min lilla flaska och samlar mig till ett nytt angrepp. Och jag minns min kära svärmor. Vi kom alltid väl överens, men ville hon ändå förgifta mig ?


Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |