Humoristen Bergman.

När Ingmar Bergmans erotiska komedi “ För att inte tala om alla dessa kvinnor ” visades premiäråret 1964 lämnade jag uttråkad biografen mitt i filmen. Igår skulle jag se om den hemma på dvd och somnade i soffan. Hans tunga djupdykningar bland ångest och dämoner, som många tycker är sömnpiller, håller mig klarvaken och intresserad och de är riktigt roliga emellanåt. I den surrealistiska skräckfilmen ”Vargtimmen” promenerar en baron på väggar och tak när han är svartsjuk och en sanslös middagskonversation blottar borgarklassens indiskreta charm. Men när han i den här filmen ska vara bara rolig och uppiggande somnar jag av ren leda. Här följer en hejvilt subjektiv betraktelse över vad som är roligt och vad som inte är det.

Jag uppskattar både spirituella screwballkomedier och mera handfast humor. När det gäller de senare är det ju inte så att Papphammar tänker att nu ska jag gå lös på ett rum, riva ner gardiner och ha sönder golvlamporna för det är roligt att se på. Han har bara en naiv tro på att utan förberedande träning kunna åka rullskridskor i sitt hem och så går det som det går och han är säkert olycklig över det. Eller se på Buster Keatons orörliga ansikte när han råkar ut för liknande missöden. Deras avsikt är inte att vara roliga, de är människor som kämpar för att klara sig genom tillvaron så gott det går. Deras tragik är rolig och berörande, existensiell. De väntar också på Godot.

Däremot har jag svårt för bröderna Marx. De har ingen tragisk botten och döljer den bristen genom att, skickligt, vränga språket ut och in i en desperat kamp för att vara roliga och det blir, enligt min åsikt, bara pladder av alltihop. Sen är det en annan sak att Groucho var en riktigt dräpande satiriker i andra sammanhang.

Såklart kan man också nöja sig med att bara roa. Ingmar Bergman lyckades bra med det i ” Sommarnattens leende ” och där strödde han in en hel del klipska iakttagelser om dubbelmoral också. Varför blev då ” För att inte tala om alla dessa kvinnor ” så tråkig och bara yta ? Alldeles utan problematisering ? Varför byggde han en maräng, ett dockskåp utan källarvåning ?

Kanske är svaret helt enkelt det han själv antydde i sin bok ” Laterna Magica” många år senare: När filmen spelades in hade han just blivit utnämnd till Dramatenchef och det distraherade honom. Tyngd av andra uppgifter orkade han inte fullfölja utan lät huvudrollsinnehavaren Jarl Kulle ta över. Därför blev det en skådespelarfilm utan regi. Kulle spelar musikkritikern Cornelius som kommer till den avgudade nyss avlidne cellistvirtuosens gods för att skriva en biografi över honom, men trasslar i stället in sig med alla hans kvinnor. När han leker kurragömma med en av dem bland vita marmorbyster föreställande mästaren eller gömmer sig med en andra undan en svartsjuk tredje i en skär himmelssäng påminner han ibland i mimik och rörelseschema om Groucho Marx.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *